Efter att ha sett "Ryttarprinsen" och förra årets "Ryttareliten" på SVT förstår jag ännu mer varför jag la tävlingsbiten åt sidan för att istället satsa på min trickträning och frihetsdressyr. Sedan barnsben har jag varit en riktig tävlingsmänniska som praktiskt taget avskyr att förlora. Så är det än idag. Jag vill vinna varenda tävling jag ställer upp i, vare sig det är någon slags bild- eller rimtävling via internet eller en hästtävling på ”riktigt”. Att lyckas med detta är både omöjligt och orimligt. Jag och hästarna kan bara bli så bra som möjligt utifrån våra förutsättningar och det kan ta oss långt. De få gånger vi är ute på tävlingsbanorna, ser vi det som en uppvisning, miljöträning och en rolig grej.

När jag för många år sedan tävlade ponny, ställde jag högre och högre krav på mig själv och tillslut kändes det som jag fick prestationsångest inför varje tävling. Efter att ha tricktränat Oden ett tag fick jag erbjudande om att komma och ha uppvisning inför en relativt stor publik. Det var då som jag insåg att det här med shower, uppvisningar och clinics verkligen var min grej. På showerna får Oden och jag synas, glänsa och göra det som vi är bäst på. Att samtidigt kunna dela med mig av vårt sätt att träna och därigenom kunna inspirera andra, är fantastiskt.

All positiv respons som vi får från publik och följare via sociala medier, får mig att fortsätta kämpa och tro på det vi gör tillsammans, hästarna och jag. Så, tack till alla er som sporrar mig, tror på mig och stöder mig i min satsning! Extra stort tack till Pavo som är med och stöttar oss!

/Jessica

…som hästmänniska kan tyckas vara lite knepigt ibland. Många av mina kollegor och vänner frågar ofta hur jag hinner/orkar ta hand om hästarna när jag har jobbat en hel dag. Tisdagar och torsdagar är det tuffast för mig. Då är jag på skolan till ca 17.00 vilket innebär att jag inte är hemma förrän tidigast 17.30. Fredagar är lyxigast, då slutar jag vid 13.45. Övriga dagar brukar jag vara hemma runt 16-tiden. Efter att ha eldat upp inne, ätit lite och bytt om är det dags för ”stalltjänst”. Boxar ska mockas, vatten fyllas på, höpåsar packas och hästarna ska tas in. Vidare ska katterna ha sitt, mat, vatten och tömd kattlåda. Hur trött jag än är på eftermiddagarna och kvällarna får jag alltid ny energi så fort jag sätter igång i stallet. De dagar jag jobbar länge rider jag oftast bara en av hästarna medan jag de andra dagarna försöker rida, köra eller trickträna löst med båda hästarna.

Mina eftermiddagar/kväll efter jobbet i skolan spenderar jag alltså alltid ute i stallet. Det innebär att jag aldrig behöver fundera på vad jag ska göra efter jobbet, om helgerna eller loven. Att vara lärare kan vara helt underbart och fantastiskt, men också riktigt påfrestande och krävande. Det är nog dessa ytterligheter som är lite av charmen med hela läraryrket. Efter en lång eller tung dag på jobbet är det bästa som finns att få gå ut i stallet och börja fixa och dona. Det är alltså hästarna och livet på gården som ger mig energi och som gör att jag orkar med allt annat, så som jobb och andra måsten.

När folk då frågar hur jag orkar/hinner med allt, förväntar de sig ofta att jag ska svara att det är krävande och jobbigt. Efter att jag har fått förklara vad hästarna betyder för mig och vad de ger tillbaka, brukar jag få till svar att det är imponerande med en sådan passion, att brinna för någonting så mycket att man är beredd på att sätta många andra saker åt sidan.

Ni hästmänniskor känner säkert igen er, de fyrbenta vännerna är våra liv, eller hur?

/Jessica