På vår Facebooksida har det funnits möjlighet att ställa frågor som jag sedan besvarar. Det har kommit in många roliga och intressanta frågor och jag tänkte svara på ett par stycken här. Frågorna handlar om trickträning!

Vad för godis/belöning använder du dig av? – Jag använder morötter. Det har visat sig vara det mest effektiva för mina hästar. När hästen gör rätt biter jag av en morotsbit som den får som belöning. Själva ljudet som uppstår när jag biter av moroten liknar lite det klickljud som man får om man använder sig av an klicker i sin träning. Mina hästar reagerar direkt när moroten går av – då vet de att det är godis på gång.

Hur lärde du hästarna att stegra och hur gör man det steg för steg? – Nitro kan ännu inte stegra och jag har heller inte tränat det med honom. Stegra var det sista jag lärde Oden och han lärde sig det faktiskt så sent som i slutet av november, strax innan vi åkte till Stockholm och Friends Arena. Anledningen till att jag har väntat så länge med Oden är att jag har velat vara helt säker på att han inte skulle försöka utföra sina trick i tid och otid enbart för att få godis. Om han till exempel hade försökt stegra med vagn, på en skogstur eller på en dressyrtävling, skulle resultatet kunna bli förödande. Under de år jag har haft Oden har jag varit noga med att endast ge honom godis när han utfört något trick och faktiskt så har han inte stått och ”trickat” i stallgången eller under ridturer, utan enbart på kommando.

Så, när han har gått i spansk skritt (när vi tränat från marken) har han ibland blivit väldigt taggad och innan han har satt ner vänster framben har jag bett honom lyfta höger framben. Tillslut skuttade han fram och stegringen var nära. Jag berömde så fort han tenderade att resa sig och han förstod snabbt, redan under första träningspasset. Samtidigt som vi har tränat detta har jag varit noga med att lägga in ett kommando för stegring så att han inte blandar ihop det med den spanska skritten. Mitt kommando för stegra är att jag först ber honom backa något steg ifrån mig (jag vill inte ha honom för när mig när han ska stegra), och sedan sjunker jag ner på huk för att sedan hoppa upp, då stegrar Oden.

 

 

 

/Jessica

...svärmor hoppade sist. Men kolla här, det gick riktigt bra! Jag är så stolt över henne!

 

 

/Jessica

Sedan barnsben har jag drömt om att få arbeta med hästar på något vis. Ju äldre jag blev desto mer började jag känna att jag såklart ville hålla på med hästar, men enbart på fritiden, som en hobby. När jag skulle välja gymnasium var det inget svårt val. Jag funderade knappt på att välja ett hästgymnasium eftersom jag var rädd att det skulle bli för mycket av det goda, att jag skulle tröttna på hästar, det jag brann mest för. Därför blev det ett ”vanligt” gymnasium och jag läste samhällsprogrammet med inriktning ekonomi.

Under gymnasietiden fastnade jag riktigt mycket för spanska och det var under en språkresa till Malaga som jag bestämde mig för att jag skulle bli spansklärare. Åren på universitetet rullade på och under tiden jag pluggade jobbade jag posten samt red och tränade Oden. Det var under den tiden jag hade en hel del tid för att vara i stallet dagtid. Då passade jag på att träna och umgås med Oden. Så småningom började vi trickträna och efter något år började folk få upp ögonen för oss och vi fick åka ut på vår första uppvisning. Sakta men säkert utvecklades vi ihop, jag och Oden och bekanta hörde av sig till mig och frågade om kurser, träningar, clinics mm. Med plugg, jobb, häst, kompisar och familj tyckte jag inte att tiden räckte till, eller att jag var duktig nog för att hjälpa andra i sin hästhantering och hästkommunikation.

När jag för drygt ett år sedan köpte Nitro och började trickträna lite även med honom, började den positiva responsen trilla in på riktigt. Nu fick jag inte längre bara höra kommentarer som: ”Oj vilken duktig häst du har”, ”Wow vad han är lättlärd Oden.” eller ”Vad snäll din häst är som gör alla trick”, utan nu fick jag allt oftare höra att jag var duktig med mina hästar och intresserade människor frågade efter tips och råd om hur de skulle träna sina egna hästar. Någon hade en svårlastad häst och ville ha tips på hur de kunde börja med olika övningar som skulle stärka relationen mellan häst och människa, en annan ville helt enkelt veta vilka trick som var lämpligast att börja med och hur man skulle kunna gå tillväga.

Genom våra uppvisningar och även genom vår Facebooksida har vi lyckats nå ut till olika människor och förfrågningar om clinics, kurser, uppvisningar och träningar kommer titt som tätt. Jag har nu insett att om jag kan inspirera och vägleda andra inom hästhanteringe, kommunikation, trickträning och frihetsdressyr så vill jag verkligen fortsätta med det. Jag vill också ha möjlighet att kunna hålla träningar och kurser i en större utsträckning. Detta är förhoppningsvis snart möjligt eftersom jag har skickat in ansökan om F-skatt och nu fått kontakt med en handläggare på Skatteverket. Vidare har jag också fått kontakt med bra och kunniga människor som kommer att hjälpa mig på vägen med att starta upp ett eget företag. Som rubriken lyder, jag är ett steg närmare att få uppleva ännu en dröm.

 

Jag tror på det jag gör och brinner för trickträningen, frihetsdressyren, ja hästkommunikation i över huvud taget, men mest brinner jag för Oden och Nitro - utan dem hade jag aldrig tagit mig dit där jag är idag.

/Jessica

Hur snälla hästar än kan vara får vi aldrig glömma bort att de i grund och botten är flyktdjur och självklart vill de vara nära sin flock. Därför kan olyckor eller oväntade saker ske när man mins anar. Många blir fascinerade av hur Oden följer mig som en hund, lägger sig ner, går och hämtar saker, vinkar, pussar mig på kommando med mera. Många gånger får jag själv också en aha-upplevelse och en härlig känsla i kroppen när jag ser att Oden förstår precis vad jag menar och utför tricken med perfekt tajming. Att få en så stor varelse att följa bara kroppsspråk och röst är fantastiskt, men man får inte glömma bort att det ligger ungefär åtta års träning från marken för att komma dit där vi är idag. Nycklarna till vår framgång har varit och är, tålamod och lite envishet i kombination med flexibilitet. Det är inte många gånger ett träningspass eller en uppvisning blir exakt som man har tänkt sig och det gäller då att snabbt tänka om och kanske strunta i något trick, be om ett annat trick än det som var tänkt, och så vidare.

Trots all träning under åren som har gått kan Oden än idag hitta på ”hyss” om jag inte har 100 % fokus på just honom. Vad hittar han på för något då? Jo, är vi hemma i paddocken, kan han om han tröttnar på mig, få för sig att springa till kanterna för att äta gräs. Är vi ute på uppvisning brukar det (peppar, peppar) aldrig hända några konstigheter eftersom jag själv då brukar vara extra fokuserad. Det som dock har hänt vid något tillfälle är att Oden vid inkallning istället har valt att gå fram till staketet för att hälsa på publiken en snabbis innan han snällt har traskat tillbaka till mig. Detta tycker publiken dock bara är gulligt och roligt.

Under våra uppvisningar har vi ofta med oss en vit pall där vi bland annat visar vinka och bergsgeten. Oden vet att när han står pallen och gör något trick får han beröm och därför är han och pallen som två magneter, han dras till den så fort den är framme och kan då helt sluta fokusera på mig. Detta har hänt vid ett par uppvisningar. Till exempel när jag har bett om ligg eller vinka har han gått iväg från mig och ställt sig på pallen, sin älsklingspall, varpå publiken har skrattat. Detta i sig kan ibland vara en rolig grej på våra uppvisningar, och det bjuder vi på. Jag brukar då förklara att hästar inte är några maskiner och man vet aldrig till 100 % vad som kommer att hända nästa sekund. Det är lite detta som är charmen med all hästhantering, tycker jag.

  

 

Oden på sin pall.                             Foto: Natalie Lindholm

 

Nu för tiden vet jag hur besatt Oden är av sin pall. Därför brukar jag ha hjälp med att få den utburen när vi är klara med den. Detta är extra viktigt för mig under uppvisningarna, och det beror kort och gott på att jag vill kunna fortsätta med trick som ligg, stegra, vinka, inkallning, apport med mera, utan att riskera att han ska gå och ställa sig på pallen.

Jag brukar säga att jag kan lita på Oden till 99 %, men jag är alltid beredd på att han kan plocka fram den där lilla räven som han har bakom örat. Det är inte ofta den är framme och det är därför riktigt bra för min egen del att jag också har en unghäst som jag tränar. Jag känner inte Nitro lika väl som jag känner Oden och därför tror jag att jag är lite mer på min vakt och beredd på att något oväntat kan hända. Det senaste året har jag faktiskt tagit med mig detta lite grann även när jag tränar Oden. Han är visserligen ingen unghäst längre, men han är inte heller någon slags maskin, utan en häst, ett flyktdjur, ett flockdjur och min allra bästa vän.

/Jessica

En av de största förändringarna för mig de senaste åren har varit att flytta till en egen gård. Det började med att jag i december 2013 flyttade till en gård som jag hyrde. Det fanns två boxar i stallet och jag hade bara Oden från början och var helt inställd på att låna en häst av min granne och kollega. Dock hade min och morfars dröm länge varit att ha två nordsvenskar tillsammans för att i framtiden kanske kunna köra dem i par. Drömmen var givetvis att hitta en brun nordsvensk med svart man. Visst hade det varit smidigt att låna häst till en början så att man kunde bo in sig ordentligt och känna efter att allt verkligen var rätt. Men när jag väl hade flyttat till gården kände jag direkt att det var dags att leta upp en nordsvensk kompis till Oden, jag ville ha mina egna hästar i ”mitt” stall. Det var då jag hittade Nitro och var helt såld (utan att ha sett honom live). Han flyttade in på gården strax innan ju 2013 och blev direkt bra polare med Oden.

I mars 2014 flyttade Christofer upp till mig från Skåne då han fick jobb här i Småland. Tidigare hade vi bara bott ihop under helgerna. Vi spenderade vår och sommar på gården som jag hyrde men kände ganska fort att vi önskade att allt vore vårt eget. När vi fixade iordning stall, gårdsplan mm insåg vi snabbt att vi inte gjorde det enbart för oss själva. Chansen att vi skulle kunna köpa gården vi hyrde (som inte var till salu och kanske aldrig skulle bli) var minimal och vi började för skoj skull kolla runt lite på Hemnet. Vi hittade snabbt en fin gård med ridbana, stall, garage, carport, betesmark osv. Gården hette Skogslund och det visade sig att ett par gamla kompisar till mig bodde där och skulle sälja. Vi åkte och tittade på gården i augusti 2014. I början av september skrev vi papprena och den 24 oktober 2014 flyttade vi in på Skogslund, vår nya och alldeles egna gård.

Här bor vi nu, jag och Christofer, hästarna, hundarna och nyförvärven Hugin och Munin (stallkatterna som jagar möss). Vi trivs otroligt bra och det känns så häftigt att varje dag få gå ut i sitt eget stall och fodra och släppa ut hästarna. Allt är fortfarande lite overkligt. Fram till för lite mer än ett år sedan har jag haft Oden inackorderad vilket har inneburit att jag inte har behövt göra något mer än att mocka, lägga fram mat och ta hand om Oden. Allt annat har ingått, fodringar, in- och utsläpp osv. Det fungerade bra men jag drömde hela tiden om att få göra allt det där själv. Jag ville själv bestämma när Oden skulle komma in, i vilken hage han skulle gå i och vid vilka tider han skulle få mat. Nu lever jag min dröm, på alla sätt och vis! Visst är det mer jobb med egen gård men också mer flexibelt. Jag kan gå in och ut i stallet hur och när jag vill. Skulle jag till exempel vara sugen på ett glas vin till maten en fredagkväll behöver jag inte tänka på att jag måste köra till stallet på kvällen eller morgonen efter utan jag kan till och med ta med mig glaset ut om jag så skulle vilja.

Ni läsare som har häst, hur har ni det? Inackorderad, eget stall eller annan lösning? Dela gärna med er via kommentarsfältet!

/Jessica  

Jag är jättestolt och glad att kunna berätta att vi nu har inlett ett samarbete med Pavo. Nu är jag alltså ambassadör för Pavo och det känns verkligen roligt och spännande. Som jag skrev för ett tag sedan äter nu båda mina hästar foder från Pavo och jag är supernöjd på alla sätt och vis. När jag först testade mash uppe på Friends Arena var det från ett annat foderföretag, men efter att ha läst på och kommit i kontakt med Pavo har jag nu fått reda på att det faktiskt var Pavo som var först ut med mashen och originalet heter alltså SlobberMash. SlobberMash är vitaminrikt, har en hög halt av rent linfrö och extra C-vitamin, innehåller mycket kli för en stabil matsmältning och mindre risk för kolik. Är det så att du har en kräsen häst kan du nästan vara säker på att den kommer gilla SlobberMash då det är riktigt välsmakande.

Flera av mina nära och bekanta har blivit nyfikna på Pavos foder sedan jag har berättat om det och blir du också det kan du lätt klicka in dig på Pavos hemsida och söka upp din närmaste återförsäljare. För mig som bor söder om Alvesta är Charlies inne i Växjö det som ligger närmast och dit åker jag och köper mitt foder.

Det kommer att bli så spännande att se vart det kan bli av detta samarbete längre fram, men vi har många olika och bra idéer så jag tror det kan bli jättebra!

/Jessica