Onsdagen den 1 april kommer vi att köra en Påsklovsclinic hemma på gården. Det finns då möjlighet att ta del av hur jag tränar hästarna i trick och frihetsdressyr och samtidigt ställa frågor till mig. I lusthuset intill paddocken kommer det att bjudas på fika. Så, kika in på vår Facebooksida Nordsvenska Oden för mer info och anmälan.

Den 1 maj är det dags för årets första uppvisning. Oden och jag kommer den 1 maj att ha uppvisning i trick och frihetsdressyr i paddocken på Huseby Bruk. Håll utkik på Facebooksidan för exakt tid, men boka in dagen redan nu!

Dagen efter, den 2 maj är det dags för Nordfjordkampen dressyr utanför Kristianstad i Skåne. Dit kommer jag åka både med Oden och Nitro. Nytt för i år är att min medryttare kommer starta Oden i en klass. Det ska bli jättespännande då det enbart är jag som har tävlat honom tidigare.

Vidare väntar jag spänt på besked om eventuellt kommande uppvisningar, till dess fortsätter vi träna för fullt på hemmaplan!

/Jessica

Efter att ha sett "Ryttarprinsen" och förra årets "Ryttareliten" på SVT förstår jag ännu mer varför jag la tävlingsbiten åt sidan för att istället satsa på min trickträning och frihetsdressyr. Sedan barnsben har jag varit en riktig tävlingsmänniska som praktiskt taget avskyr att förlora. Så är det än idag. Jag vill vinna varenda tävling jag ställer upp i, vare sig det är någon slags bild- eller rimtävling via internet eller en hästtävling på ”riktigt”. Att lyckas med detta är både omöjligt och orimligt. Jag och hästarna kan bara bli så bra som möjligt utifrån våra förutsättningar och det kan ta oss långt. De få gånger vi är ute på tävlingsbanorna, ser vi det som en uppvisning, miljöträning och en rolig grej.

När jag för många år sedan tävlade ponny, ställde jag högre och högre krav på mig själv och tillslut kändes det som jag fick prestationsångest inför varje tävling. Efter att ha tricktränat Oden ett tag fick jag erbjudande om att komma och ha uppvisning inför en relativt stor publik. Det var då som jag insåg att det här med shower, uppvisningar och clinics verkligen var min grej. På showerna får Oden och jag synas, glänsa och göra det som vi är bäst på. Att samtidigt kunna dela med mig av vårt sätt att träna och därigenom kunna inspirera andra, är fantastiskt.

All positiv respons som vi får från publik och följare via sociala medier, får mig att fortsätta kämpa och tro på det vi gör tillsammans, hästarna och jag. Så, tack till alla er som sporrar mig, tror på mig och stöder mig i min satsning! Extra stort tack till Pavo som är med och stöttar oss!

/Jessica

Sedan barnsben har jag drömt om att få arbeta med hästar på något vis. Ju äldre jag blev desto mer började jag känna att jag såklart ville hålla på med hästar, men enbart på fritiden, som en hobby. När jag skulle välja gymnasium var det inget svårt val. Jag funderade knappt på att välja ett hästgymnasium eftersom jag var rädd att det skulle bli för mycket av det goda, att jag skulle tröttna på hästar, det jag brann mest för. Därför blev det ett ”vanligt” gymnasium och jag läste samhällsprogrammet med inriktning ekonomi.

Under gymnasietiden fastnade jag riktigt mycket för spanska och det var under en språkresa till Malaga som jag bestämde mig för att jag skulle bli spansklärare. Åren på universitetet rullade på och under tiden jag pluggade jobbade jag posten samt red och tränade Oden. Det var under den tiden jag hade en hel del tid för att vara i stallet dagtid. Då passade jag på att träna och umgås med Oden. Så småningom började vi trickträna och efter något år började folk få upp ögonen för oss och vi fick åka ut på vår första uppvisning. Sakta men säkert utvecklades vi ihop, jag och Oden och bekanta hörde av sig till mig och frågade om kurser, träningar, clinics mm. Med plugg, jobb, häst, kompisar och familj tyckte jag inte att tiden räckte till, eller att jag var duktig nog för att hjälpa andra i sin hästhantering och hästkommunikation.

När jag för drygt ett år sedan köpte Nitro och började trickträna lite även med honom, började den positiva responsen trilla in på riktigt. Nu fick jag inte längre bara höra kommentarer som: ”Oj vilken duktig häst du har”, ”Wow vad han är lättlärd Oden.” eller ”Vad snäll din häst är som gör alla trick”, utan nu fick jag allt oftare höra att jag var duktig med mina hästar och intresserade människor frågade efter tips och råd om hur de skulle träna sina egna hästar. Någon hade en svårlastad häst och ville ha tips på hur de kunde börja med olika övningar som skulle stärka relationen mellan häst och människa, en annan ville helt enkelt veta vilka trick som var lämpligast att börja med och hur man skulle kunna gå tillväga.

Genom våra uppvisningar och även genom vår Facebooksida har vi lyckats nå ut till olika människor och förfrågningar om clinics, kurser, uppvisningar och träningar kommer titt som tätt. Jag har nu insett att om jag kan inspirera och vägleda andra inom hästhanteringe, kommunikation, trickträning och frihetsdressyr så vill jag verkligen fortsätta med det. Jag vill också ha möjlighet att kunna hålla träningar och kurser i en större utsträckning. Detta är förhoppningsvis snart möjligt eftersom jag har skickat in ansökan om F-skatt och nu fått kontakt med en handläggare på Skatteverket. Vidare har jag också fått kontakt med bra och kunniga människor som kommer att hjälpa mig på vägen med att starta upp ett eget företag. Som rubriken lyder, jag är ett steg närmare att få uppleva ännu en dröm.

 

Jag tror på det jag gör och brinner för trickträningen, frihetsdressyren, ja hästkommunikation i över huvud taget, men mest brinner jag för Oden och Nitro - utan dem hade jag aldrig tagit mig dit där jag är idag.

/Jessica

Hur snälla hästar än kan vara får vi aldrig glömma bort att de i grund och botten är flyktdjur och självklart vill de vara nära sin flock. Därför kan olyckor eller oväntade saker ske när man mins anar. Många blir fascinerade av hur Oden följer mig som en hund, lägger sig ner, går och hämtar saker, vinkar, pussar mig på kommando med mera. Många gånger får jag själv också en aha-upplevelse och en härlig känsla i kroppen när jag ser att Oden förstår precis vad jag menar och utför tricken med perfekt tajming. Att få en så stor varelse att följa bara kroppsspråk och röst är fantastiskt, men man får inte glömma bort att det ligger ungefär åtta års träning från marken för att komma dit där vi är idag. Nycklarna till vår framgång har varit och är, tålamod och lite envishet i kombination med flexibilitet. Det är inte många gånger ett träningspass eller en uppvisning blir exakt som man har tänkt sig och det gäller då att snabbt tänka om och kanske strunta i något trick, be om ett annat trick än det som var tänkt, och så vidare.

Trots all träning under åren som har gått kan Oden än idag hitta på ”hyss” om jag inte har 100 % fokus på just honom. Vad hittar han på för något då? Jo, är vi hemma i paddocken, kan han om han tröttnar på mig, få för sig att springa till kanterna för att äta gräs. Är vi ute på uppvisning brukar det (peppar, peppar) aldrig hända några konstigheter eftersom jag själv då brukar vara extra fokuserad. Det som dock har hänt vid något tillfälle är att Oden vid inkallning istället har valt att gå fram till staketet för att hälsa på publiken en snabbis innan han snällt har traskat tillbaka till mig. Detta tycker publiken dock bara är gulligt och roligt.

Under våra uppvisningar har vi ofta med oss en vit pall där vi bland annat visar vinka och bergsgeten. Oden vet att när han står pallen och gör något trick får han beröm och därför är han och pallen som två magneter, han dras till den så fort den är framme och kan då helt sluta fokusera på mig. Detta har hänt vid ett par uppvisningar. Till exempel när jag har bett om ligg eller vinka har han gått iväg från mig och ställt sig på pallen, sin älsklingspall, varpå publiken har skrattat. Detta i sig kan ibland vara en rolig grej på våra uppvisningar, och det bjuder vi på. Jag brukar då förklara att hästar inte är några maskiner och man vet aldrig till 100 % vad som kommer att hända nästa sekund. Det är lite detta som är charmen med all hästhantering, tycker jag.

  

 

Oden på sin pall.                             Foto: Natalie Lindholm

 

Nu för tiden vet jag hur besatt Oden är av sin pall. Därför brukar jag ha hjälp med att få den utburen när vi är klara med den. Detta är extra viktigt för mig under uppvisningarna, och det beror kort och gott på att jag vill kunna fortsätta med trick som ligg, stegra, vinka, inkallning, apport med mera, utan att riskera att han ska gå och ställa sig på pallen.

Jag brukar säga att jag kan lita på Oden till 99 %, men jag är alltid beredd på att han kan plocka fram den där lilla räven som han har bakom örat. Det är inte ofta den är framme och det är därför riktigt bra för min egen del att jag också har en unghäst som jag tränar. Jag känner inte Nitro lika väl som jag känner Oden och därför tror jag att jag är lite mer på min vakt och beredd på att något oväntat kan hända. Det senaste året har jag faktiskt tagit med mig detta lite grann även när jag tränar Oden. Han är visserligen ingen unghäst längre, men han är inte heller någon slags maskin, utan en häst, ett flyktdjur, ett flockdjur och min allra bästa vän.

/Jessica

Under året som har gått har vi hunnit med massor av roliga saker, Oden, Nitro och jag. Om jag skulle skriva ner allt skulle jag nog inte bli klar på en kväll, men här kommer ett axplock av allt kul: vi har varit med i tre olika tidningsreportage, ett reportage på Hippson (webben), en filmad intervju på Smålandspostens hemsida, startat Facebooksidan som har fått över 2000 följare, haft samarbete med ett par sponsorer, åkt på dressyrträningar, gjort ett flertal uppvisningar, haft träningar, ridit och kört in Nitro, badat i sjön med både Oden och Nitro, åkt på körträningar och köpt en egen gård som vi nyligen har flyttat till. Om jag nu istället skulle rada upp topp tre av det som vi har varit med om under 2014 skulle det se ut så här:

Våra tre största händelser under 2014

1. Sweden International Horse Show i Friends Arena med Oden.
2. Nitros premiering (40 p) och frivilliga körprov (25 p av 25 möjliga).
3. Vinst och bästa nordsvensk med Oden i Nordfjordkampen.

 

Nitros premiering i Nottebäck.

 

 

Framridning - Nordfjordkampen.

 

Nu hoppas vi på ett minst lika bra och roligt 2015 – Gott Nytt År önskar Jessica, Oden och Nitro.

Just den frågan har jag fått otroligt många gånger sedan jag började rida in Oden för åtta år sedan och fram till idag när jag sitter på min egen gård med två nordsvenska brukshästar. Att jag skulle hålla på med nordsvenskar var inte givet för åtta år sedan, men idag kan jag nog inte tänka mig något annat. Eller jo, visst finns det andra raser jag skulle vara sugen på att testa på kanske, men jag kommer alltid att ha minst en nordsvensk i stallet, det är ett som är säkert.

För ganska så länge sedan hade min morfars familj nordsvenskar hemma och så även morfar när han blev vuxen, träffade mormor och skaffade en egen gård. Så länge jag har levt har det funnits nordsvenskar hemma hos mormor och morfar. Morfar hade dem till körning av olika slag. Jag minns att jag fick hänga med i vagnen när han var ute och körde, och ibland fick jag även rida en sväng på en av de lugnare hästarna, med sele och hela kittet på.

Det var dock inte detta som fick mig att bestämma mig för nordsvensk. När jag var liten började jag ridskola, började tävla ponny (allt från new forest till fjordhäst) och blev medryttare på olika hästar. När jag gick tredje och sista året på gymnasiet läste jag en kurs som hette Specialidrott och hade då ridning som inriktning. Eva, min moster var min handledare och jag red en hel del på Ariette, hennes dåvarande tävlingshäst. Jag lärde mig jättemycket och startade någon lokal dressyr med placering, men jag saknade ändå mina ponnyår. Nu var det inte längre lika kul att vara ute och tävla och jag undrade vad som hade hänt med mig. Hade jag tappat intresset helt? Det var då Oden, två och ett halvt år, kom in i bilden. Inom ämnet specialidrott fick jag i uppgift att rida in Oden. Jag som aldrig hade ridit i en häst tidigare, eller visste särskilt mycket om unghästhantering, hur skulle det gå? Med hjälp av Eva och morfar gick det riktigt bra och jag fastnade för Oden efter bara ett par gånger. Han var lättlärd och mycket tacksam att jobba med, men hade ändå alltid en liten räv bakom örat. Jag spenderade mer och mer tid i stallet och med Oden och kunde sitta i timmar i hagen och bara studera honom. När han var fyra år började jag så smått träna lite trick med honom och vi båda gillade det riktigt mycket.

Så, anledningen till att jag fastnade just för den nordsvenska brukshästen, var mötet med Oden. Aldrig tidigare hade jag känt så mycket för en häst och Oden kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Han var grön och jag likaså, vi har lärt varandra under åren som har gått. Tack vare mina år med Oden har träningen med Nitro gått jättebra. Jag vet nu på vilket sätt jag kan använda mitt kroppsspråk för att nå framgång i trickträningen. På samma sätt vet jag vilken nytta jag kan ha av att träna in röstkommandon hos hästen och av att använda rösten som en förstärkning till kroppsspråket. Många frågar mig vad hemligheten är, hur jag får Oden att utföra alla sina trick, mitt svar är: kroppsspråket och rösten. Det är mina nycklar som jag inte skulle kunna klara mig utan! Visst använder jag godis vid en del trick, men då för att berömma ett rätt utfört trick, inte för att få hästen att utföra det.

Tiden rullar på och det är snart jul. JUL? Det känns som jag nyss firade min 26 års dag på Öland i början av juli. Jag kan knappt förstå vart hela hösten har tagit vägen. Hemma har det varit fullt upp med gårdsköpet och flytten till nya gården, samtidigt som det skulle förberedas inför vår vistelse i Stockholm och Sweden International Horse Show. Så här efter allt är jag ganska trött, så att bara ha en veckas jobb kvar känns riktigt bra. Snart väntar alltså lite julledigt vilket innebär extra tid hästarna och familjen. Under jullovet kommer jag även att träffa lite nya människor som är intresserade av kommunikation och trickträning. Det ska bli riktigt spännande att se vad det kan ge.

En av de första turerna uppsuttet på Nitro - januari 2014

Det här året har vi hunnit med många olika aktiviteter. I början av året ägnade jag mycket tid åt Nitros inridning och inkörning. I maj var det dags för den årliga Nordfjordkampen med Oden. Vi startade en Lätt B:1 och vann klassen på lite mer än 62 % och blev även bästa nordsvenska ekipage. I juli visade jag Nitro på sommarpremieringen i Nottebäck samt gjorde det friviliga körprovet för treåringar. Exteriört fick Nitro 40 p(8,8,8,8,8) och på det frivilliga körprovet 25 poäng av 25 möjliga. Sommaren gick snabbt och i början av augusti var det dags för Föreningen Nordsvenska Hästens dag 2014. Den hölls på travbanan i Tingsryd och både Oden och Nitro deltog i olika aktiviteter. Morfar, jag och Oden körde in delar av styrelsen vid invigningen. Efter någon timme hade Oden och jag uppvisning av trick och frihetsdressyr. Även Nitro fick vara med och visa lite av sina trick i slutet av uppvisningen och gjorde det med bravur. Det var första gången som Nitro var med på en uppvisning så det kändes extra roligt att han skötte sig så bra just då. Precis efter vår uppvisning var Nitro och jag med i färgparaden, som dressyrhäst (det var olika teman på ekipagen i paraden och vi fick dressyr på vår lott). I slutet av dagen genomförde jag draglagsprovet med Nitro. Det gick ut på att köra en skogsbana på ca 300-400 meter med ett lättare lass stockar efter. Nitro var lite otålig precis vi anspänningen men gick sedan klockrent runt hela banan och fixade halterna bra.

Nordfjordkampen 2014

Nitros premiering - juli 2014

Hästdagen i Tingsryd - augusti 2014

  

Så här i slutet av året är det inte så mycket som är helt spikat inför nästa år vad gäller uppvisningar, träningar, clinics eller tävlingar för Odens del. Jag hoppas dock att jag kan börja fylla kalendern med lite aktiviteter i början av nästa år. För Nitros del planerar jag att fortsätta med träningen (både ridning, körning och trickträning), starta i Nordfjordkampen (klass Lätt D, som fyraåringar får starta i) samt göra körbarhetsintyghet (KBI) vid sommarpremieringen där han också ska visas.

Kom gärna med frågor, tips, idéer eller förslag på vad ni skulle vilja läsa mer om här på bloggen!

Ha en härlig måndag! /Jessica

Sista dagen på Friends Arena och Sweden International Horse Show var precis som de andra dagarna, helt fantastisk!  Vi gick upp tidigt som vanligt för att hinna med morgonbestyren innan mässan öppnade. Redan vid 9.15 hade vi vår uppvisning i mässpaddocken. Det var inte alls mycket folk som hade hunnit dit så dags men de som tittade applåderade i alla fall glatt och verkade uppskatta uppvisningen. Oden skötte sig utomordentligt bra och gjorde trick efter trick utan några konstigheter.

Efter min uppvisning kom bästa Petra från SH (Svenska Hästavelsförbundet) fram och frågade om jag hann göra Oden fin igen på en timme. Givetvis, svarade jag och trodde att jag skulle få en till uppvisningstid i paddocken. Det visade sig dock att hon hade ordnat så att jag fick rida in ensam på stora arenan IGEN, eftersom nordsvensken fortfarande ledde tävlingen på mässan. Den här gången red vi in under en hoppklass - Grand Prix. Vi skrittade, travade och galopperade mellan hinder som var högre än oss själva, samtidigt som speakern pratade om hur Oden och jag hade charmat mässpubliken med våra trick samt lite om den nordsvenska brukshästens mångsidighet. Till publikens applåder (och lite jubel), galopperade vi ut genom ridåerna, överlyckliga och stolta!

 

Foto: Stefan Bleckert

Söndagen rullade på och vid 19-tiden började vi förbereda oss för den sista Klostershowen. Det kändes lite vemodigt att rida in på arenan för sista gång under vår vistelse på Friends Arena. Allt var så fantastiskt, och det säger jag utan att överdriva. Skulle jag få chansen att göra om det här skulle jag inte tveka en sekund! Klostershowen gick fint och när vi kom tillbaka till monterboxen fick vi byta om snabbt för att bege oss mot mässpaddocken en sista gång. Nordsvensken hade nämligen vunnit tävlingen ”Publikens favorit” på mässan och vi fick ta emot ett fint segertäcke från Svenska Hästavelsförbundets ungdomsförbund, en blå-gul rosett från Horses Made in Sweden samt en stor påse med morötter.

Efter ett par ärevarv i mässpaddocken packade vi snabbt ihop alla våra grejer och förberedde det sista inför hemresan. Vi sa hejdå till de vi såg och medan Svenne och Elin packade in allt i bilen promenerade jag en stund med Oden innan vi lastade honom. Vi kom iväg strax efter 21.30 och resan tog ungefär lika lång tid som när vi körde upp, ca sex timmar. Oden stod snällt på släpet och medan Svenne körde kunde jag och Elin sova. Jag sov inte särskilt djupt och vaknade till så fort vi bromsade in lite. Väl hemma på gården lastade vi av Oden och alla grejer innan jag dök ner i sängen. Jag fick sova i ca två och en halv timme innan klockan ringde och det var dags att göra sig iordning för jobb. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha bett om ledigt även på måndagen. Det var tungt att jobba och jag var supertrött, men det var värt det. Sweden International Horse Show är det häftigaste jag har upplevt tillsammans med Oden och jag är så tacksam för all hjälp vi har fått så vi kunde genomföra det här.

Fortsätt gärna följa vår blogg och vår Facebooksida ”Nordsvenska Oden”. Det är en hel del på gång nu framöver och så fort saker och ting blir bokat och klart delar jag med mig av allt!

/Jessica

På lördagen öppnade mässan vid 8.30 så det blev en tidig morgon för att hinna med Odens morgonpromenad och mockning innan mässbesökarna kom. Vid klockan 10:15 hade vid vår uppvisning i mässpaddocken. Den här dagen hade vi fått sammanlagt 30 min till vårt förfogande. Vi passade därför på att visa lite ridning med utrustning först. Precis innan vår uppvisning hade det visats körning med nordsvenskar och efter skulle det visas dressyr på medelsvår nivå med nordsvensk. Därför tycke jag att det var ett utmärkt tillfälle att visa att nordsvensken även är en duktig hopphäst. Under en timme i mässpaddocken fick alltså publiken se hur mångsidig den nordsvenska brukshästen faktiskt är. Vi hoppade några språng innan vi tog av sadeln för att visa lite ridning barbacka. Kort därefter böjde jag mig fram och tog av tränset också och red fram till staketet och hängde av det. Efter lite ridning löst utan utrustning och trick från hästryggen, så som vinka, spansk skritt och apport med den vita hinken, bad jag Oden lägga sig ner så jag kunde kliva av och köra lite trick löst från marken. Även den här dagen var det mycket publik kring paddocken som applåderade glatt efter varje trick. Bergsgeten, vinka, stegra, ligg, rulla runt, apport, puss, spansk skritt och buga, alla trick gick superbra. Det var en stolt matte som ledde ut sin älskade nordsvensk från paddocken och tillbaka till monterboxen. Efter uppvisningen kom det fram en hel del folk och pratade och berömde oss. Jag blir så lycklig och varm av all positiv respons vi får, underbart!

Eftermiddagen gick snabbt och snart var det dags för familjematinén och Klostershow nummer ett för dagen. Oden var lika lugn som vanligt inne på stora arenan och verkade inte bry sig om att det var över 10 000 människor på läktarna. Familjematinén direktsändes i SVT-play och man kunde se mig och Oden i ca en sekund. Kanske inte så mycket att komma med, men vad gör det när vi var på plats och fick rida på stora arenan i Friends Arena?

Vid 20-tiden var det dags för nästa kvällshow och Klostershow igen. Inga konstigheter här heller. Men, det roligaste som hände under lördagen var när jag precis innan fransmännens stora show fick rida in ENSAM med Oden på stora arenan inför en stor publik. Detta eftersom nordsvensken ledde tävlingen ”Publikens favorit på mässan”. Vi travade ett varv under tiden de pratade om den nordsvenska brukshästen. WOW, det här var det häftigaste jag någonsin har gjort i mitt liv! När jag red ut genom ridåerna igen hade jag ingen aning om att jag kommande dag skulle få göra samma sak IGEN, fast mitt i en stor hoppklass – Internationell hoppning - Grand Prix.  Mer om detta kommer snart. Hoppas ni har fått en inblick i hur vi har haft det på plats under lördagen på Sweden International Horse Show.

 

 

Oden gillade uppmärksamheten lika mycket som matte.

 

 

Oden framför Föreningen Nordsvenska Hästens monter.

/Jessica