Vårsolen skiner och nu börjar också fölen titta fram! Passa på att kolla in det här: Pavo har ett S.O.S.kit “en räddare i nöden” för de fall då stoet inte klarar sig.

 

Det innehåller fölmjölk, antikroppar och en nappflaska för att klara det nyfödda fölet med råmjölk i 48 timmar. Om återförsäljaren inte har det hemma går det bra att beställa direkt från Pavo och de levererar med DHL inom 24 timmar eller mot en extra avgift samma dag.

 

Mer information om produkten finner du här.

 

/Jessica

…som hästmänniska kan tyckas vara lite knepigt ibland. Många av mina kollegor och vänner frågar ofta hur jag hinner/orkar ta hand om hästarna när jag har jobbat en hel dag. Tisdagar och torsdagar är det tuffast för mig. Då är jag på skolan till ca 17.00 vilket innebär att jag inte är hemma förrän tidigast 17.30. Fredagar är lyxigast, då slutar jag vid 13.45. Övriga dagar brukar jag vara hemma runt 16-tiden. Efter att ha eldat upp inne, ätit lite och bytt om är det dags för ”stalltjänst”. Boxar ska mockas, vatten fyllas på, höpåsar packas och hästarna ska tas in. Vidare ska katterna ha sitt, mat, vatten och tömd kattlåda. Hur trött jag än är på eftermiddagarna och kvällarna får jag alltid ny energi så fort jag sätter igång i stallet. De dagar jag jobbar länge rider jag oftast bara en av hästarna medan jag de andra dagarna försöker rida, köra eller trickträna löst med båda hästarna.

 

Mina eftermiddagar/kväll efter jobbet i skolan spenderar jag alltså alltid ute i stallet. Det innebär att jag aldrig behöver fundera på vad jag ska göra efter jobbet, om helgerna eller loven. Att vara lärare kan vara helt underbart och fantastiskt, men också riktigt påfrestande och krävande. Det är nog dessa ytterligheter som är lite av charmen med hela läraryrket. Efter en lång eller tung dag på jobbet är det bästa som finns att få gå ut i stallet och börja fixa och dona. Det är alltså hästarna och livet på gården som ger mig energi och som gör att jag orkar med allt annat, så som jobb och andra måsten.

 

När folk då frågar hur jag orkar/hinner med allt, förväntar de sig ofta att jag ska svara att det är krävande och jobbigt. Efter att jag har fått förklara vad hästarna betyder för mig och vad de ger tillbaka, brukar jag få till svar att det är imponerande med en sådan passion, att brinna för någonting så mycket att man är beredd på att sätta många andra saker åt sidan.

 

Ni hästmänniskor känner säkert igen er, de fyrbenta vännerna är våra liv, eller hur?

 

 

/Jessica

...svärmor hoppade sist. Men kolla här, det gick riktigt bra! Jag är så stolt över henne!

/Jessica

Sedan barnsben har jag drömt om att få arbeta med hästar på något vis. Ju äldre jag blev desto mer började jag känna att jag såklart ville hålla på med hästar, men enbart på fritiden, som en hobby. När jag skulle välja gymnasium var det inget svårt val. Jag funderade knappt på att välja ett hästgymnasium eftersom jag var rädd att det skulle bli för mycket av det goda, att jag skulle tröttna på hästar, det jag brann mest för. Därför blev det ett ”vanligt” gymnasium och jag läste samhällsprogrammet med inriktning ekonomi.

 

Under gymnasietiden fastnade jag riktigt mycket för spanska och det var under en språkresa till Malaga som jag bestämde mig för att jag skulle bli spansklärare. Åren på universitetet rullade på och under tiden jag pluggade jobbade jag posten samt red och tränade Oden. Det var under den tiden jag hade en hel del tid för att vara i stallet dagtid. Då passade jag på att träna och umgås med Oden. Så småningom började vi trickträna och efter något år började folk få upp ögonen för oss och vi fick åka ut på vår första uppvisning. Sakta men säkert utvecklades vi ihop, jag och Oden och bekanta hörde av sig till mig och frågade om kurser, träningar, clinics mm. Med plugg, jobb, häst, kompisar och familj tyckte jag inte att tiden räckte till, eller att jag var duktig nog för att hjälpa andra i sin hästhantering och hästkommunikation.

 

 

När jag för drygt ett år sedan köpte Nitro och började trickträna lite även med honom, började den positiva responsen trilla in på riktigt. Nu fick jag inte längre bara höra kommentarer som: ”Oj vilken duktig häst du har”, ”Wow vad han är lättlärd Oden.” eller ”Vad snäll din häst är som gör alla trick”, utan nu fick jag allt oftare höra att jag var duktig med mina hästar och intresserade människor frågade efter tips och råd om hur de skulle träna sina egna hästar. Någon hade en svårlastad häst och ville ha tips på hur de kunde börja med olika övningar som skulle stärka relationen mellan häst och människa, en annan ville helt enkelt veta vilka trick som var lämpligast att börja med och hur man skulle kunna gå tillväga.

 

Genom våra uppvisningar och även genom vår Facebooksida har vi lyckats nå ut till olika människor och förfrågningar om clinics, kurser, uppvisningar och träningar kommer titt som tätt. Jag har nu insett att om jag kan inspirera och vägleda andra inom hästhanteringe, kommunikation, trickträning och frihetsdressyr så vill jag verkligen fortsätta med det. Jag vill också ha möjlighet att kunna hålla träningar och kurser i en större utsträckning. Detta är förhoppningsvis snart möjligt eftersom jag har skickat in ansökan om F-skatt och nu fått kontakt med en handläggare på Skatteverket. Vidare har jag också fått kontakt med bra och kunniga människor som kommer att hjälpa mig på vägen med att starta upp ett eget företag. Som rubriken lyder, jag är ett steg närmare att få uppleva ännu en dröm.

 

/Jessica

En av de största förändringarna för mig de senaste åren har varit att flytta till en egen gård. Det började med att jag i december 2013 flyttade till en gård som jag hyrde. Det fanns två boxar i stallet och jag hade bara Oden från början och var helt inställd på att låna en häst av min granne och kollega. Dock hade min och morfars dröm länge varit att ha två nordsvenskar tillsammans för att i framtiden kanske kunna köra dem i par. Drömmen var givetvis att hitta en brun nordsvensk med svart man. Visst hade det varit smidigt att låna häst till en början så att man kunde bo in sig ordentligt och känna efter att allt verkligen var rätt. Men när jag väl hade flyttat till gården kände jag direkt att det var dags att leta upp en nordsvensk kompis till Oden, jag ville ha mina egna hästar i ”mitt” stall. Det var då jag hittade Nitro och var helt såld (utan att ha sett honom live). Han flyttade in på gården strax innan ju 2013 och blev direkt bra polare med Oden.

 

I mars 2014 flyttade Christofer upp till mig från Skåne då han fick jobb här i Småland. Tidigare hade vi bara bott ihop under helgerna. Vi spenderade vår och sommar på gården som jag hyrde men kände ganska fort att vi önskade att allt vore vårt eget. När vi fixade iordning stall, gårdsplan mm insåg vi snabbt att vi inte gjorde det enbart för oss själva. Chansen att vi skulle kunna köpa gården vi hyrde (som inte var till salu och kanske aldrig skulle bli) var minimal och vi började för skoj skull kolla runt lite på Hemnet. Vi hittade snabbt en fin gård med ridbana, stall, garage, carport, betesmark osv. Gården hette Skogslund och det visade sig att ett par gamla kompisar till mig bodde där och skulle sälja. Vi åkte och tittade på gården i augusti 2014. I början av september skrev vi papprena och den 24 oktober 2014 flyttade vi in på Skogslund, vår nya och alldeles egna gård.

 

 

 

Här bor vi nu, jag och Christofer, hästarna, hundarna och nyförvärven Hugin och Munin (stallkatterna som jagar möss). Vi trivs otroligt bra och det känns så häftigt att varje dag få gå ut i sitt eget stall och fodra och släppa ut hästarna. Allt är fortfarande lite overkligt. Fram till för lite mer än ett år sedan har jag haft Oden inackorderad vilket har inneburit att jag inte har behövt göra något mer än att mocka, lägga fram mat och ta hand om Oden. Allt annat har ingått, fodringar, in- och utsläpp osv. Det fungerade bra men jag drömde hela tiden om att få göra allt det där själv. Jag ville själv bestämma när Oden skulle komma in, i vilken hage han skulle gå i och vid vilka tider han skulle få mat. Nu lever jag min dröm, på alla sätt och vis! Visst är det mer jobb med egen gård men också mer flexibelt. Jag kan gå in och ut i stallet hur och när jag vill. Skulle jag till exempel vara sugen på ett glas vin till maten en fredagkväll behöver jag inte tänka på att jag måste köra till stallet på kvällen eller morgonen efter utan jag kan till och med ta med mig glaset ut om jag så skulle vilja.

 

Ni läsare som har häst, hur har ni det? Inackorderad, eget stall eller annan lösning? Dela gärna med er via kommentarsfältet!

 

/Jessica  

Jag är jättestolt och glad att kunna berätta att vi nu har inlett ett samarbete med Pavo. Nu är jag alltså ambassadör för Pavo och det känns verkligen roligt och spännande. Som jag skrev för ett tag sedan äter nu båda mina hästar foder från Pavo och jag är supernöjd på alla sätt och vis. När jag först testade mash uppe på Friends Arena var det från ett annat foderföretag, men efter att ha läst på och kommit i kontakt med Pavo har jag nu fått reda på att det faktiskt var Pavo som var först ut med mashen och originalet heter alltså SlobberMash. SlobberMash är vitaminrikt, har en hög halt av rent linfrö och extra C-vitamin, innehåller mycket kli för en stabil matsmältning och mindre risk för kolik. Är det så att du har en kräsen häst kan du nästan vara säker på att den kommer gilla SlobberMash då det är riktigt välsmakande.

 

Flera av mina nära och bekanta har blivit nyfikna på Pavos foder sedan jag har berättat om det och blir du också det kan du lätt klicka in dig på Pavos hemsida och söka upp din närmaste återförsäljare. För mig som bor söder om Alvesta är Charlies inne i Växjö det som ligger närmast och dit åker jag och köper mitt foder.

 

Det kommer att bli så spännande att se vart det kan bli av detta samarbete längre fram, men vi har många olika och bra idéer så jag tror det kan bli jättebra!

/Jessica

Hugin (kissen) tyckte nog att Oden var liiiite för stor att mysa med! ;)

Precis som rubriken lyder har vi nu börjat med ett nytt foder och här kommer bakgrunden till varför. När jag var i Stockholm med Oden på Sweden International Horse Show fixade han det jättebra på alla sätt och vis med tanke på hur miljön var där. Vi åkte hemifrån vid 05-tiden på tisdagen och kom fram vid lunchtid. Väl framme blev det lite promenad innan det var dags för att hitta Odens box på mässan och låta honom bekanta sig med den. Så här såg det ut alla dagar fram till söndag kväll då vi åkte hem. Det blev flera promenader på trottoarerna utanför Friends Arena. Dels för att låta Oden röra lite på sig och dels för att han skulle få i sig frisk luft. Inne på mässan och bland stallarna var det mycket varmt för en oklippt nordsvensk. Och för den delen var det varmt för de klippta hästarna också, enligt deras ägare.

 

Under veckan var det jättemycket folk som kom fram och hälsade på Oden i mässboxen, vilket givetvis var roligt. Dock var det ganska bökigt att bland allt folk ta ut Oden från boxen för att promenera eller gå till de olika uppvisningarna. Oden var som sagt väldigt lugn under hela veckan men under torsdagkvällen märkte jag att han inte var riktigt som han skulle i magen. Troligtvis beroende på den stundtals stressiga tillvaron runtomkring honom, och kanske också på grund av foderbytet, från mitt hö till det hö som fanns på plats under veckan. Höet som vi hade tillgång till var jättefint så kvalitén var det inget fel på, men sedan tidigare vet jag att Oden kan reagera vid byte av foder.

 

På fredagen var Oden riktigt lös i magen och jag fick då tips av en tjej om att prova något som heter mash. Man blandar det med vatten och det blir då som en gröt. Det skulle bland annat vara bra för matsmältningen och bidra till en bättre återhämtning vid ansträngande prestationer. Jag tänkte att det verkligen var värt att testa, så jag tog helt enkelt bort betforn och gav honom mash två gånger om dagen istället. Redan på lördagen såg jag en förbättring och på söndagen var han som vanligt i magen igen. Jag valde att fortsätta med mashen hemma ett tag men tog sedan bort den då jag inte var helt säker på om det var en bra idé att fortsätta med det detta nya foder. Efter att nu ha läst på ännu mer om mash bestämde jag mig för att fortsätta att ge Oden det dagligen och även Nitro.

 

Jag har nu kommit i kontakt med, ett för mig nytt foderföretag, Pavo, och tagit reda på massor om deras produkter. För ett tag sedan åkte jag in till Charlies (återförsäljare av Pavos foder) i Växjö och köpte två säckar SlobberMash och en hink VitalComplete (mineral- och vitamintillskott). Nu när kylan har kommit även till Småland, har vi vågat öppna de stora balarna och gått över till hösilaget (ett relativt torrt och bra hösilage med analys och fina värden). Då Oden som sagt är känslig för foderbyten (trots att vi byter succesivt och blandar med det förra fodret) har det varit guld värt att kunna ge Oden mash för hans mage. Oden är fortsatt bra i magen och jag är övertygad om att SlobberMashen bidrar en del till detta. Båda mina hästar äter nu alltså Pavos SlobberMash och VitalComplete dagligen och de verkar tycka om det. Så, nu ändrar jag inte mer i kraftfodret utan hoppas på att det ska fortsäta fungera bra!

 

Imorse när jag vaknade såg jag hur mycket is det var på bilrutorna och förstod att det nog var ganska kallt ute. Väl ute för att släppa ut hästarna fick jag det bekräftat, det var suuuuperkallt men ändå fint på något vis. Solen höll på att stiga upp och allt som blev träffat av dess strålar gnistrade och blänkte fint.
/Jessica

Just den frågan har jag fått otroligt många gånger sedan jag började rida in Oden för åtta år sedan och fram till idag när jag sitter på min egen gård med två nordsvenska brukshästar. Att jag skulle hålla på med nordsvenskar var inte givet för åtta år sedan, men idag kan jag nog inte tänka mig något annat. Eller jo, visst finns det andra raser jag skulle vara sugen på att testa på kanske, men jag kommer alltid att ha minst en nordsvensk i stallet, det är ett som är säkert.

 

För ganska så länge sedan hade min morfars familj nordsvenskar hemma och så även morfar när han blev vuxen, träffade mormor och skaffade en egen gård. Så länge jag har levt har det funnits nordsvenskar hemma hos mormor och morfar. Morfar hade dem till körning av olika slag. Jag minns att jag fick hänga med i vagnen när han var ute och körde, och ibland fick jag även rida en sväng på en av de lugnare hästarna, med sele och hela kittet på.

 

Det var dock inte detta som fick mig att bestämma mig för nordsvensk. När jag var liten började jag ridskola, började tävla ponny (allt från new forest till fjordhäst) och blev medryttare på olika hästar. När jag gick tredje och sista året på gymnasiet läste jag en kurs som hette Specialidrott och hade då ridning som inriktning. Eva, min moster var min handledare och jag red en hel del på Ariette, hennes dåvarande tävlingshäst. Jag lärde mig jättemycket och startade någon lokal dressyr med placering, men jag saknade ändå mina ponnyår. Nu var det inte längre lika kul att vara ute och tävla och jag undrade vad som hade hänt med mig. Hade jag tappat intresset helt? Det var då Oden, två och ett halvt år, kom in i bilden. Inom ämnet specialidrott fick jag i uppgift att rida in Oden. Jag som aldrig hade ridit i en häst tidigare, eller visste särskilt mycket om unghästhantering, hur skulle det gå? Med hjälp av Eva och morfar gick det riktigt bra och jag fastnade för Oden efter bara ett par gånger. Han var lättlärd och mycket tacksam att jobba med, men hade ändå alltid en liten räv bakom örat. Jag spenderade mer och mer tid i stallet och med Oden och kunde sitta i timmar i hagen och bara studera honom. När han var fyra år började jag så smått träna lite trick med honom och vi båda gillade det riktigt mycket.

 

Så, anledningen till att jag fastnade just för den nordsvenska brukshästen, var mötet med Oden. Aldrig tidigare hade jag känt så mycket för en häst och Oden kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Han var grön och jag likaså, vi har lärt varandra under åren som har gått. Tack vare mina år med Oden har träningen med Nitro gått jättebra. Jag vet nu på vilket sätt jag kan använda mitt kroppsspråk för att nå framgång i trickträningen. På samma sätt vet jag vilken nytta jag kan ha av att träna in röstkommandon hos hästen och av att använda rösten som en förstärkning till kroppsspråket. Många frågar mig vad hemligheten är, hur jag får Oden att utföra alla sina trick, mitt svar är: kroppsspråket och rösten. Det är mina nycklar som jag inte skulle kunna klara mig utan! Visst använder jag godis vid en del trick, men då för att berömma ett rätt utfört trick, inte för att få hästen att utföra det.

...har firats i Skåne med sambons släkt. Vi hade det supertrevligt och mysigt med massa god mat, spel, och mycket skratt. Nina och Vickan passade hästarna så att vi kunde åka iväg ett par dagar. Trots att det är kul att komma iväg är det alltid lika skönt att komma hem till gården, hästarna och katterna igen! I dagarna väntar lite träning med hästarna varvat med renovering av vardagsrum! Hoppas ni alla har en riktigt skön jul och att ni ser fram emot att följa oss under 2015! 

Som utlovat kommer här bilderna på min älskade Nitro. Förresten firar vi ett år ihop idag, Nitro och jag. För exakt ett år sedan körde jag och sambon och hämtade Nitro hos hans dåvarande ägare uppe i Strömstad. Jag vet att det låter klyschigt, men jag kan knappt förstå att tiden har gått så fort. Jag stannar ofta upp och tänker på hur mycket vi har hunnit med under det här året och inser att det är galet mycket. Allt från inridning till frivilligt körprov och trickuppvisning, bland annat. För varje dag som går ser jag hur Nitro utvecklas och även om hela han är fantastisk på alla sätt och vis, är jag extra imponerad av hans fina steg. Trots suddiga bilder (pga. uselt fotoväder) hoppas jag att ni ser lite vad jag menar!

 

I morse när jag släppte ut hästarna sken solen och det var lite frost. Riktigt härligt fotoväder tänkte jag genast. Efter att ha druckit kaffe, hjälpt sambon med lite renovering, fixat iordning stallet och ridit ut i skogen med Nina, försökte vi fota hästarna i paddocken. Det där fina ljuset som hade infunnit sig en stund på morgonen/förmiddagen var som borta. Istället trängdes molnen på himlen och lite underkylt regn föll ner. Jaja, ett par bilder blev det i alla fall, men inte så fina som jag hade hoppats på…

 

Här nedan kan ni se när Nina rider Oden för första gången! Hon fick ta sin egen sadel så hon kunde känna sig lite "hemma". Ja, och så var det ju också så att jag gärna ville ha min (Odens) dressyrsadel till Nitro när vi red ut ihop. Hursomhelst tycker jag Oden klädde fint i westernsadeln. Imorgon lägger jag upp bilderna från när jag jobbar Nitro lite lätt i paddocken.