Just den frågan har jag fått otroligt många gånger sedan jag började rida in Oden för åtta år sedan och fram till idag när jag sitter på min egen gård med två nordsvenska brukshästar. Att jag skulle hålla på med nordsvenskar var inte givet för åtta år sedan, men idag kan jag nog inte tänka mig något annat. Eller jo, visst finns det andra raser jag skulle vara sugen på att testa på kanske, men jag kommer alltid att ha minst en nordsvensk i stallet, det är ett som är säkert.

För ganska så länge sedan hade min morfars familj nordsvenskar hemma och så även morfar när han blev vuxen, träffade mormor och skaffade en egen gård. Så länge jag har levt har det funnits nordsvenskar hemma hos mormor och morfar. Morfar hade dem till körning av olika slag. Jag minns att jag fick hänga med i vagnen när han var ute och körde, och ibland fick jag även rida en sväng på en av de lugnare hästarna, med sele och hela kittet på.

Det var dock inte detta som fick mig att bestämma mig för nordsvensk. När jag var liten började jag ridskola, började tävla ponny (allt från new forest till fjordhäst) och blev medryttare på olika hästar. När jag gick tredje och sista året på gymnasiet läste jag en kurs som hette Specialidrott och hade då ridning som inriktning. Eva, min moster var min handledare och jag red en hel del på Ariette, hennes dåvarande tävlingshäst. Jag lärde mig jättemycket och startade någon lokal dressyr med placering, men jag saknade ändå mina ponnyår. Nu var det inte längre lika kul att vara ute och tävla och jag undrade vad som hade hänt med mig. Hade jag tappat intresset helt? Det var då Oden, två och ett halvt år, kom in i bilden. Inom ämnet specialidrott fick jag i uppgift att rida in Oden. Jag som aldrig hade ridit i en häst tidigare, eller visste särskilt mycket om unghästhantering, hur skulle det gå? Med hjälp av Eva och morfar gick det riktigt bra och jag fastnade för Oden efter bara ett par gånger. Han var lättlärd och mycket tacksam att jobba med, men hade ändå alltid en liten räv bakom örat. Jag spenderade mer och mer tid i stallet och med Oden och kunde sitta i timmar i hagen och bara studera honom. När han var fyra år började jag så smått träna lite trick med honom och vi båda gillade det riktigt mycket.

Så, anledningen till att jag fastnade just för den nordsvenska brukshästen, var mötet med Oden. Aldrig tidigare hade jag känt så mycket för en häst och Oden kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Han var grön och jag likaså, vi har lärt varandra under åren som har gått. Tack vare mina år med Oden har träningen med Nitro gått jättebra. Jag vet nu på vilket sätt jag kan använda mitt kroppsspråk för att nå framgång i trickträningen. På samma sätt vet jag vilken nytta jag kan ha av att träna in röstkommandon hos hästen och av att använda rösten som en förstärkning till kroppsspråket. Många frågar mig vad hemligheten är, hur jag får Oden att utföra alla sina trick, mitt svar är: kroppsspråket och rösten. Det är mina nycklar som jag inte skulle kunna klara mig utan! Visst använder jag godis vid en del trick, men då för att berömma ett rätt utfört trick, inte för att få hästen att utföra det.