Den årliga Nordfjordkampen (dressyrtävling) har varit inplanerad sedan länge och skulle ha blivit Nitros allra första tävling. Efter att ha varit och tränat för Jenny tre gånger var jag så taggad efter alla framgångar med galopparbetet så jag tog mod till mig och efteranmälde till en lokal dressyrtävling i Älmhult. Vi startade Lätt C:1 nu i söndags och lyckades få ihop hela 60,00 % vilket resulterade i en 8:e plats av 19 starter. Hade vi fått fyra poäng till hade vi till och med varit placerade.

 

Jag hade som mål att Nitro skulle få en bra miljöträning och att han skulle vara så lugn som möjligt på tävlingsplatsen, sedan kunde poängen kvitta. Givetvis är det jättekul att vi blev belönade för det som vi gjorde bra. Till exempel fick jag en sjua på sitsen (gånger tre) och två sjuor inne i programmet också. Det som drog ner i programmet var galopparbetet och det visste jag redan innan vi hade kommit till tävlingsplatsen. För några veckor sedan kunde vi inte ens fatta rätt galopp, men med Jennys hjälp och träning har det gått riktigt bra. Dock har inte Nitro orken/muskler för att bära upp sig helt i galoppen ännu (han är ju bara fyra år) och springer därför lite in i fattningarna. Då fick vi 5 och 5,5. Men på galoppvolten i höger varv fick faktiskt 6 och det är jag jättenöjd med!

 

Nitro skötte sig utmärkt och skyggade inte för någonting på tävlingsplatsen. Jag som hade trott att dressyrstaketen kanske skulle vara lite läskiga, men inte då! Jag är så stolt att vi vågade starta lokalt bland många halvblod och att vi lyckades så bra som vi gjorde är bara en bonus!

 

Den 2 maj åker vi till Skåne och startar Lätt B:1 (Nordfjordkampen). Därefter ska Nitro få lite vila innan det är dags att ta tag i körningen inför sommarens KBI på premieringen i Nottebäck.

 

Sedan barnsben har jag drömt om att få arbeta med hästar på något vis. Ju äldre jag blev desto mer började jag känna att jag såklart ville hålla på med hästar, men enbart på fritiden, som en hobby. När jag skulle välja gymnasium var det inget svårt val. Jag funderade knappt på att välja ett hästgymnasium eftersom jag var rädd att det skulle bli för mycket av det goda, att jag skulle tröttna på hästar, det jag brann mest för. Därför blev det ett ”vanligt” gymnasium och jag läste samhällsprogrammet med inriktning ekonomi.

 

Under gymnasietiden fastnade jag riktigt mycket för spanska och det var under en språkresa till Malaga som jag bestämde mig för att jag skulle bli spansklärare. Åren på universitetet rullade på och under tiden jag pluggade jobbade jag posten samt red och tränade Oden. Det var under den tiden jag hade en hel del tid för att vara i stallet dagtid. Då passade jag på att träna och umgås med Oden. Så småningom började vi trickträna och efter något år började folk få upp ögonen för oss och vi fick åka ut på vår första uppvisning. Sakta men säkert utvecklades vi ihop, jag och Oden och bekanta hörde av sig till mig och frågade om kurser, träningar, clinics mm. Med plugg, jobb, häst, kompisar och familj tyckte jag inte att tiden räckte till, eller att jag var duktig nog för att hjälpa andra i sin hästhantering och hästkommunikation.

 

 

När jag för drygt ett år sedan köpte Nitro och började trickträna lite även med honom, började den positiva responsen trilla in på riktigt. Nu fick jag inte längre bara höra kommentarer som: ”Oj vilken duktig häst du har”, ”Wow vad han är lättlärd Oden.” eller ”Vad snäll din häst är som gör alla trick”, utan nu fick jag allt oftare höra att jag var duktig med mina hästar och intresserade människor frågade efter tips och råd om hur de skulle träna sina egna hästar. Någon hade en svårlastad häst och ville ha tips på hur de kunde börja med olika övningar som skulle stärka relationen mellan häst och människa, en annan ville helt enkelt veta vilka trick som var lämpligast att börja med och hur man skulle kunna gå tillväga.

 

Genom våra uppvisningar och även genom vår Facebooksida har vi lyckats nå ut till olika människor och förfrågningar om clinics, kurser, uppvisningar och träningar kommer titt som tätt. Jag har nu insett att om jag kan inspirera och vägleda andra inom hästhanteringe, kommunikation, trickträning och frihetsdressyr så vill jag verkligen fortsätta med det. Jag vill också ha möjlighet att kunna hålla träningar och kurser i en större utsträckning. Detta är förhoppningsvis snart möjligt eftersom jag har skickat in ansökan om F-skatt och nu fått kontakt med en handläggare på Skatteverket. Vidare har jag också fått kontakt med bra och kunniga människor som kommer att hjälpa mig på vägen med att starta upp ett eget företag. Som rubriken lyder, jag är ett steg närmare att få uppleva ännu en dröm.

 

/Jessica

Hur snälla hästar än kan vara får vi aldrig glömma bort att de i grund och botten är flyktdjur och självklart vill de vara nära sin flock. Därför kan olyckor eller oväntade saker ske när man mins anar. Många blir fascinerade av hur Oden följer mig som en hund, lägger sig ner, går och hämtar saker, vinkar, pussar mig på kommando med mera. Många gånger får jag själv också en aha-upplevelse och en härlig känsla i kroppen när jag ser att Oden förstår precis vad jag menar och utför tricken med perfekt tajming. Att få en så stor varelse att följa bara kroppsspråk och röst är fantastiskt, men man får inte glömma bort att det ligger ungefär åtta års träning från marken för att komma dit där vi är idag. Nycklarna till vår framgång har varit och är, tålamod och lite envishet i kombination med flexibilitet. Det är inte många gånger ett träningspass eller en uppvisning blir exakt som man har tänkt sig och det gäller då att snabbt tänka om och kanske strunta i något trick, be om ett annat trick än det som var tänkt, och så vidare.

 

Trots all träning under åren som har gått kan Oden än idag hitta på ”hyss” om jag inte har 100 % fokus på just honom. Vad hittar han på för något då? Jo, är vi hemma i paddocken, kan han om han tröttnar på mig, få för sig att springa till kanterna för att äta gräs. Är vi ute på uppvisning brukar det (peppar, peppar) aldrig hända några konstigheter eftersom jag själv då brukar vara extra fokuserad. Det som dock har hänt vid något tillfälle är att Oden vid inkallning istället har valt att gå fram till staketet för att hälsa på publiken en snabbis innan han snällt har traskat tillbaka till mig. Detta tycker publiken dock bara är gulligt och roligt.

 

Under våra uppvisningar har vi ofta med oss en vit pall där vi bland annat visar vinka och bergsgeten. Oden vet att när han står pallen och gör något trick får han beröm och därför är han och pallen som två magneter, han dras till den så fort den är framme och kan då helt sluta fokusera på mig. Detta har hänt vid ett par uppvisningar. Till exempel när jag har bett om ligg eller vinka har han gått iväg från mig och ställt sig på pallen, sin älsklingspall, varpå publiken har skrattat. Detta i sig kan ibland vara en rolig grej på våra uppvisningar, och det bjuder vi på. Jag brukar då förklara att hästar inte är några maskiner och man vet aldrig till 100 % vad som kommer att hända nästa sekund. Det är lite detta som är charmen med all hästhantering, tycker jag.

 

Nu för tiden vet jag hur besatt Oden är av sin pall. Därför brukar jag ha hjälp med att få den utburen när vi är klara med den. Detta är extra viktigt för mig under uppvisningarna, och det beror kort och gott på att jag vill kunna fortsätta med trick som ligg, stegra, vinka, inkallning, apport med mera, utan att riskera att han ska gå och ställa sig på pallen.

 

Jag brukar säga att jag kan lita på Oden till 99 %, men jag är alltid beredd på att han kan plocka fram den där lilla räven som han har bakom örat. Det är inte ofta den är framme och det är därför riktigt bra för min egen del att jag också har en unghäst som jag tränar. Jag känner inte Nitro lika väl som jag känner Oden och därför tror jag att jag är lite mer på min vakt och beredd på att något oväntat kan hända. Det senaste året har jag faktiskt tagit med mig detta lite grann även när jag tränar Oden. Han är visserligen ingen unghäst längre, men han är inte heller någon slags maskin, utan en häst, ett flyktdjur, ett flockdjur och min allra bästa vän.

 

/Jessica

Imorse när jag vaknade såg jag hur mycket is det var på bilrutorna och förstod att det nog var ganska kallt ute. Väl ute för att släppa ut hästarna fick jag det bekräftat, det var suuuuperkallt men ändå fint på något vis. Solen höll på att stiga upp och allt som blev träffat av dess strålar gnistrade och blänkte fint.
/Jessica

Som utlovat kommer här bilderna på min älskade Nitro. Förresten firar vi ett år ihop idag, Nitro och jag. För exakt ett år sedan körde jag och sambon och hämtade Nitro hos hans dåvarande ägare uppe i Strömstad. Jag vet att det låter klyschigt, men jag kan knappt förstå att tiden har gått så fort. Jag stannar ofta upp och tänker på hur mycket vi har hunnit med under det här året och inser att det är galet mycket. Allt från inridning till frivilligt körprov och trickuppvisning, bland annat. För varje dag som går ser jag hur Nitro utvecklas och även om hela han är fantastisk på alla sätt och vis, är jag extra imponerad av hans fina steg. Trots suddiga bilder (pga. uselt fotoväder) hoppas jag att ni ser lite vad jag menar!

 

I morse när jag släppte ut hästarna sken solen och det var lite frost. Riktigt härligt fotoväder tänkte jag genast. Efter att ha druckit kaffe, hjälpt sambon med lite renovering, fixat iordning stallet och ridit ut i skogen med Nina, försökte vi fota hästarna i paddocken. Det där fina ljuset som hade infunnit sig en stund på morgonen/förmiddagen var som borta. Istället trängdes molnen på himlen och lite underkylt regn föll ner. Jaja, ett par bilder blev det i alla fall, men inte så fina som jag hade hoppats på…

 

Här nedan kan ni se när Nina rider Oden för första gången! Hon fick ta sin egen sadel så hon kunde känna sig lite "hemma". Ja, och så var det ju också så att jag gärna ville ha min (Odens) dressyrsadel till Nitro när vi red ut ihop. Hursomhelst tycker jag Oden klädde fint i westernsadeln. Imorgon lägger jag upp bilderna från när jag jobbar Nitro lite lätt i paddocken.