Hur snälla hästar än kan vara får vi aldrig glömma bort att de i grund och botten är flyktdjur och självklart vill de vara nära sin flock. Därför kan olyckor eller oväntade saker ske när man mins anar. Många blir fascinerade av hur Oden följer mig som en hund, lägger sig ner, går och hämtar saker, vinkar, pussar mig på kommando med mera. Många gånger får jag själv också en aha-upplevelse och en härlig känsla i kroppen när jag ser att Oden förstår precis vad jag menar och utför tricken med perfekt tajming. Att få en så stor varelse att följa bara kroppsspråk och röst är fantastiskt, men man får inte glömma bort att det ligger ungefär åtta års träning från marken för att komma dit där vi är idag. Nycklarna till vår framgång har varit och är, tålamod och lite envishet i kombination med flexibilitet. Det är inte många gånger ett träningspass eller en uppvisning blir exakt som man har tänkt sig och det gäller då att snabbt tänka om och kanske strunta i något trick, be om ett annat trick än det som var tänkt, och så vidare.

Trots all träning under åren som har gått kan Oden än idag hitta på ”hyss” om jag inte har 100 % fokus på just honom. Vad hittar han på för något då? Jo, är vi hemma i paddocken, kan han om han tröttnar på mig, få för sig att springa till kanterna för att äta gräs. Är vi ute på uppvisning brukar det (peppar, peppar) aldrig hända några konstigheter eftersom jag själv då brukar vara extra fokuserad. Det som dock har hänt vid något tillfälle är att Oden vid inkallning istället har valt att gå fram till staketet för att hälsa på publiken en snabbis innan han snällt har traskat tillbaka till mig. Detta tycker publiken dock bara är gulligt och roligt.

Under våra uppvisningar har vi ofta med oss en vit pall där vi bland annat visar vinka och bergsgeten. Oden vet att när han står pallen och gör något trick får han beröm och därför är han och pallen som två magneter, han dras till den så fort den är framme och kan då helt sluta fokusera på mig. Detta har hänt vid ett par uppvisningar. Till exempel när jag har bett om ligg eller vinka har han gått iväg från mig och ställt sig på pallen, sin älsklingspall, varpå publiken har skrattat. Detta i sig kan ibland vara en rolig grej på våra uppvisningar, och det bjuder vi på. Jag brukar då förklara att hästar inte är några maskiner och man vet aldrig till 100 % vad som kommer att hända nästa sekund. Det är lite detta som är charmen med all hästhantering, tycker jag.

  

 

Oden på sin pall.                             Foto: Natalie Lindholm

 

Nu för tiden vet jag hur besatt Oden är av sin pall. Därför brukar jag ha hjälp med att få den utburen när vi är klara med den. Detta är extra viktigt för mig under uppvisningarna, och det beror kort och gott på att jag vill kunna fortsätta med trick som ligg, stegra, vinka, inkallning, apport med mera, utan att riskera att han ska gå och ställa sig på pallen.

Jag brukar säga att jag kan lita på Oden till 99 %, men jag är alltid beredd på att han kan plocka fram den där lilla räven som han har bakom örat. Det är inte ofta den är framme och det är därför riktigt bra för min egen del att jag också har en unghäst som jag tränar. Jag känner inte Nitro lika väl som jag känner Oden och därför tror jag att jag är lite mer på min vakt och beredd på att något oväntat kan hända. Det senaste året har jag faktiskt tagit med mig detta lite grann även när jag tränar Oden. Han är visserligen ingen unghäst längre, men han är inte heller någon slags maskin, utan en häst, ett flyktdjur, ett flockdjur och min allra bästa vän.

/Jessica